Hur länge kan stjärnor leva
Hur vet vi att stjärnorna finns kvar?
De stjärnor samt galaxer vi observerar är ju ljuset från dem som varit på väg väldigt länge. Vi ser alltså inte en realtidsbild av universum. Men ifall vi kunde se hur det ser ut just nu – hur vet vi att det finns något kvar? Skulle det kunna vara ”svart” eller i samtliga fall betydligt färre himlakroppar?
Frågan ställdes av Tomas, 58 år.
Strikt taget så kan vi faktiskt inte känna till om universum har slocknat. Men samma sak gäller för solen: det tar ungefär åtta minuter på grund av solljuset att nå jorden. Om den plötsligt försvann skulle vi inte veta det förrän åtta minuter senare. Den närmaste stjärnan ligger omkring fyra ljusår bort samt Andromedagalaxen kanske 2,5 miljoner ljusår från oss.
Det måste finnas massor av väldigt ljusa stjärnor (på stora avstånd) som vi nu kan se men som inte längre existerar som sådana. Vi vet ju att ett liten andel av alla stjärnor exploderar som supernovor efter några miljoner eller miljarder år – det observerar vi ofta. För
Födelse: I rymden finns mycket små mängder av olika molekyler. Densiteten är så låg att den nästan inte går att mäta. Gravitationen drar förr alternativt senare ihop detta interstellära (inter = mellan, stellär = stjärna) rymddamm till en dammtuss, ungefär likt under din säng. Detta moln kallas för nebulosa. Det packas tätare och tätare och till slut kommer trycket och värmen av all rörelse bli så hög att fusion startar. En stjärna existerar född. I en fusion slås atomer samman. inom stjärnor slås väteatomer samman till helium. Heliumatomen balanserar mindre än väteatomerna. Den försvunna vikten har blivit mängder av energi. Nebulosor, rymdens stjärnfabriker, är väldigt stora. Om avståndet mellan solen och jorden motsvaras av 1 centimeter så är Orion-nebulosan över 8 kilometer i diameter.
Levnad: Tumregeln är att ju större stjärna desto kortare livslängd. Så länge det finns väte kvar är allt frid och fröjd. Vår sol består av 75 % väte och 25 % helium.
Stjärnors död: Dödskampen är olika bero
När vi tittar upp mot natthimlen kan vi titta tusentals lysande punkter. Alla vet att det existerar stjärnor. Vad som däremot är mindre känt existerar hur mycket vi får reda på bara genom att utforska stjärnstrålarna. När vi studerar förhållandena inom en stjärnas atmosfär, dess temperatur, täthet och kemiska sammansättning, kan det berätta om hur gammal himlakroppen kan vara. Många olika stjärnor tillsammans talar angående för oss hur vår galax utvecklas.
De brinner inte för evigt
När vetenskapsmän började bestämma åldern vid himlakropparna inledde de naturligtvis med jorden. På talet verkade jorden vara några hundra miljoner år äldre. Den slutsatsen drog man av den hastighet tillsammans vilken berggrunden eroderar, kombinerat med Darwins då färska teori om arternas uppkomst.
Den inflytelserike brittiska fysikern William Thomson (senare adlad till Lord Kelvin) uppskattade solens, och därmed jordens, ålder helt felaktigt mot mellan 20 och 40 miljoner år. Han byggde sin uppfattning på den enda möjliga källa ti
Längst in i en stjärna smälter atomkärnor samman samt frigör energi i en process som kallas fusion. Vi säger i dagligt tal att den då brinner. När en stjärna "brinner ut" kan många saker hända. Det främsta är att de krafter som balanserar stjärnan hamnar i obalans och då är slutet oundvikligt.
Massiva stjärnor förbränner enorma mängder kärnbränsle i sina kärnor. Detta genererar massor av energi vilket i sin tur gör allt mycket varmt. Värme genererar tryck, och det tryck som skapas av en stjärnas kärnförbränning hindrar också stjärnan från att kollapsa av sin egen vikt.
En stjärna är i balans mellan två motsatta krafter. Stjärnans gravitation försöker pressa ihop stjärnan till en så små och kompakt boll som möjligt. Men kärnbränslet vilket brinner i stjärnans k