Till förrutnelsen vem är bruden
Dikter
Vid ett första ögonkast på den denna plats dikten ser det ut som att den beskriver en äldre mans himmelsvida passion och smärtsamma saknad efter sin ”älskade brud”. Poemet lurar oss för att tro att den handlar om den ålderstigne mannen och hans älskade hustru. Den äldre gubben håller till i himmelen samtidigt som Gud har förvägrat hans brud att gå ifrån jorden. Av den orsaken väntar han långmodigt på makans bortgång då de äntligen skall få träffas igen. Han önskar henne en stillsam död i avsaknad av smärta.
Jag tror att den här dikten är uppbyggd inom två olika plan, där det ena är för att man skall tolka den som jag skrivit ovan. Den andra är att ”bruden” som benämns inom dikten är en metafor för döden. Döden kompareras alltså med ett sexuellt umgänge mellan mannen samt kvinnan. Döden förskönas i dikten och betraktas liksom vägen ut ur ondskans tillvaro.
Första åsynen av skaldestycket ger en hemsk inverkan på mig. Man blir nästan rädd för innehållet i den här dystra dikten med Stagnelius o
Erik Johan Stagnelius – ”Till förruttnelsen”
“Till förruttnelsen” skrevs samt är en av de mest kända dikterna från Erik Johan Stagnelius (–).
Till förruttnelsen
Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
Att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
Blott dig till förhoppning jag äger.
Fort, smycka vår kammar – på svartklädda båren
Den suckande älskarn din boning skall nå.
Fort, tillred vår brudsäng – med nejlikor våren
Skall henne beså.Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp!
Förkväv inom ditt famntag min smärta.
I maskar lös tanken och känslorna opp,
I aska mitt brinnande hjärta.
Rik är du, o flicka! – i hemgift du giver
Den stora, den grönskande jorden åt mig.
Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver
Därnere hos dig.Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm
Oss svartklädda brudsvenner följa.
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm,
Och gröna gardiner oss dölja.
När stormarna ute på världshavet råda,
När faStagnelius, den unga svärmaren, lever vidare i oss alla
Stagnelius var en av dessa unga döda som detta finns många av inom kulturhistorien och som eftervärlden aldrig upphör att fascineras av.
Jag visste ingenting om hans liv när jag upptäckte Erik Johan Stagnelius (–) dikter i tonåren. Lika lite visste jag någonting om biografierna till Hölderlin, Rilke, Novalis eller Blake, hans gelikar utanför Sverige och till många synonyma med någonting man knappt kan tränga igenom på grund av mytbildningen och kanske mot och med svärmerierna. Men de talade direkt mot mig, som mina samtida. För mig räckte detta med tilltalet, tonen, rytmen.
Hur skulle man annars börja läsa om inte blåögt och blint, som den ungdom man är och förblir inför texter likt breder ut sig med höga ideal och inför författarliv som mer än ofta skurits av drastiskt, i Stagnelius fall för år sedan, i identisk ålder som P. B. Shelley?
Vi har sett detta många gånger sedan dess. Biografin som dikt. Försvinningsnumret, trolleritr
.